Knoparmoj – ett hemligt språk på väg att försvinna

Om det är torsdag så ska man enligt traditionen gluffa gläfsa. Alltså äta pannkaka. Efter maten sitter det kanske fint med lanken. Det vill säga kaffe.
Ord som dessa – och ytterligare minst 400 substantiv, adjektiv och verb – utgjorde en gång i tiden sotarnas hemliga språk, Knoparmoj. Det mesta är glömt idag, men några ord använder du kanske rentav själv i ditt språkbruk.

Fortfarande en bit in på 1900-talet pratade sotarna sitt eget språk. Det var praktiskt, då man kunde kommunicera sinsemellan – utan att fastighetsägaren skulle förstå. Förmodligen utgjorde det också ett viktigt socialt kontrakt i arbetsgruppen. Det egna språket blev ett kitt för samhörigheten.
Hur och när Knoparmoj uppstod är inte helt klarlagt, men troligen växte det fram som ett resultat av arbetskraftsinvandring under 1700-talet. För att rusta och stärka det svenska brandskyddet rekryterade nämligen myndigheterna allt fler skorstensfejare från Tyskland. Kunskaperna hos det tyska skråväsendet var vida omtalat – och nya arbetsmetoder behövdes för att bromsa en oroande utveckling i de framväxande svenska städerna. Inte minst var huvudstaden ett påtagligt skräckexempel.

Se filmen om sotarnas historia och Knoparmoj här:

Det dåtida Stockholm – som utgjordes av ön Stadsholmen i nuvarande Gamla stan – hade sedan 1200-talet växt kraftigt. Fram till 1600-talets början hade befolkningen tredubblats, från sina 3 000 invånare till 9 000. De trånga gränderna med sina trähus och undermåliga skorstenskonstruktioner blev successivt grogrund till förödande bränder.

Slottsbranden på Tre Kronor
Den 7 maj 1697 drabbas också det kungliga slottet Tre Kronor av eldens framfart. Kanske på grund av en förlupen eldsgnista eller en otät skorsten – orsaken är oklar, men händelseutvecklingen blir uppkomsten till en av den svenska historiens mest kända bränder. Lyckligtvis undkommer slottets invånare helskinnade, men den materiella förstörelsen blir förödande. Tre fjärdedelar av rikets dokumentarkiv går upp i rök – över 17 000 böcker och drygt 1 000 handskrifter, bland annat brev som sänts hem till Sverige av trettioåriga krigets fältherrar.

Att drottning Kristina ändå lyckas bärga delar av samlingen, är enligt sägnen just sotaren och hans lärlings förtjänst. De vet vilka rökgångar som kan tas för att hämta de viktiga dokumenten. Som belöning ger därför Drottning Kristina sotarna rätten att bära det Stora Riksvapnet – något som yrkeskåren idag är ensamma om att ha i sin arbetsklädsel.
När det nya kungliga slottet invigs år 1754 har redan mycket hänt inom det svenska brandskyddet. Förordningar om rengöring av skorstenar fanns visserligen redan i 1600-talets brand- och byggnadslagstiftning. Sotarna hade dock varit för få och oorganiserade. Det var nu blickarna riktades mot Tyskland och deras sätt att organisera sotningsverksamheten.

Bland skorstenar och tak växte det egna språket fram. 
Knoparmoj var egentligen en sociolekt med inslag av främmande låneord. 

Taxor och tidsfrister infördes för sotningen. Skorstensfejarmästarna gavs egna distrikt och stod under tillsyn av den lokala polismyndigheten. Man införde ett eget utbildningssystem, med gesäller och lärlingar. Och bland skorstenar och tak växte så det egna språket fram – Knoparmoj. Sotarnas språk var egentligen en s.k sociolekt med inslag av främmande låneord och olika dialekter.
Knoparmoj är en språklig kulturskatt som tyvärr är på väg att försvinna. Ett uppdrag för 2020-talet kanske kan vara att väva in lite knoparmoj i vardagen. Kanske är det du som står för språkutmaningen, när sotaren kommer?